TANDHÄLSAOlika metoder på rotfyllning, ger olika resultat.Utgör rotfyllda tänder en hälsorisk?Karin Öckert, tandläkare:Av de nedan relaterade fallen kan vi lära • att rotfyllda tänder kan ge upphov till svåra kroniska hälsoproblem; • att orsaken till ett hälsoproblem kan sitta någon annanstans än där symtomen uppträder; • att patienter måste få olika odontologisk behandling beroende på kvaliteten på deras immunförsvar; • att det krävs ett ökat samarbete och kunskapsutbyte mellan tandläkare och läkare; • att det finns äldre forskning och kunskap som gått förlorad Tandläkarnas helhetssyn har hittills fokuserats på att i munhålan upptäcka och studera de manifestationer som olika allmänsjukdomar kan ge upphov till det omvända? Att våra åtgärder i munhålan kan ge fjärreffekter i andra organ och därmed orsaka allmänna hälsoproblem? har beaktats mycket litet. Ingrid Brynolf konstaterade i sin doktorsavhandling att 93% av rotfyllda tänder på ett obducerat material omgavs av patologiska processer i käkbenet Empiri innebär att en slutledning är grundad på erfarenhet, vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment. Fick problem med knät Diagnosproblem Fick samma sjukdom Eftersom immunförsvaret reduceras med åren ansåg Weston Price att rotfyllda tänder bör extraheras på personer i grupp 2 vid 45 års ålder och i grupp 1 vid 55 år för att reducera risken för påverkan av allmänhälsan. Det kan förefalla litet väl drastiskt men bör inte sunt medicinskt förnufttänkande reagera mot en terapi som innebär att vi låter avitala organ sitta kvar i kroppen? Döda organ är alltid bärare av mikroorganismer. På den kända Paracelsuskliniken i Schweiz, där läkarna specialiserat sig på behandling av cancer med mer biologiska metoder än strålning och cellgift, är en av de första åtgärderna att extrahera alla rotfyllda tänder. En naprapat i Göteborg med mycket lång klinisk erfarenhet, som specialiserat sig på sambandet mellan infektioner i munhålan och allmän hälsa, uppger att enligt hans erfarenhet kan 90 av 100 fall med ortopediska problem botas av tandläkare. Tänk om han har rätt!. Äntligen har Socialstyrelsen klart uttalat att N2 får användas tisdag, 26 januari 2010 07:58 by rotfyllning Äntligen har Socialstyrelsen klart uttalat att N2 får användas. Nu brådskar det att utbilda alla Sveriges tandläkare i att använda den metod som gör att rotbehandling blir säker och får förutsebar och god prognos. Fördomar och ovilja att respektera kliniskt dokumenterade goda resultat har gjort att oerhört många tänder har gått förlorade helt i onödan. Rotbehandling, utförd enligt Socialstyrelsens riktlinjer, har lett till över 50% misslyckande. N2-rotfyllning, som bara uppvisat bara 2-5% misslyckanden har sagts strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Försvar för N2-metoden Riskanalys Bakterier från infekterade tandrötter kan vara livshotande för vissa patienter, t.ex. diabetiker, hjärtsjuka och för dem som har nedsatt immunförsvar. En rotbehandlings främsta uppgift är att se till att rotkanalen blir steril och att rotfyllningen förhindrar reinfektion. N2 klarar den uppgiften! Gängse metoder i Sverige gör det inte. Cancerogena ämnen bör man se upp med. I guttaperka finns ett mycket potent sådant, Bisphenol A. Även kloroform sades redan på 1970-talet vara så cancerogent att det, enligt utskick från Socialstyrelsen inte borde användas i några medicinska sammanhang. Vissa tandläkare använder dock än i dag hartskloroform för att klistra fast sina guttaperkaspetsar. Endodontister ser inga problem, men oroar sig i stället för formaldehydens cancerogena potential. Med den lilla dos och svaga koncentration som finns i N2 är den oron obefogad. Ett normalt päron innehåller tre gånger så mycket formaldehyd som en nygjord N2-rotfyllning. Vårt blod innehåller också mer formaldehyd än rotfyllningen. Allergi är ett gissel för många. När antibiotika används kan också detta vara farligt om patienten är överkänslig. Därför bör man se till att antibiotika undviks genom att inte ge bakterier en chans att växa i rotkanaler. Långt fler människor är allergiska mot vissa antibiotika än mot N2. Själv har jag efter 45 års arbete med detta material aldrig träffat på någon som har varit allergisk. Enligt uppgift från American Endodontic Society är allergi mot N2 och liknande ytterst sällsynt trots att det gjorts mer än 400 miljoner sådana rotfyllningar bara i USA. Faktum är att man utsätter patienter för onödiga faror om man inte effektivt eliminerar bakterier vid rotbehandling. Det får också konsekvenser i form av lidande och stora kostnader. Det är uppenbart att N2-motståndare bortser från detta. De tycks vilja se stora risker med N2 och tillmäter därför nästan obefintliga sådana oproportionerligt stor betydelse. Rotfyllning av tänder – inte enbart ett odontologiskt problem måndag, 25 januari 2010 09:28 by rotfyllning Följande är ett debattinlägg från Läkartidningen. Vi läkare kommer emellanåt i kontakt med patienter som fått komplikationer efter en rotfyllning vars viktiga uppgift är att varaktigt återställa tandens funktion. Av behandlingen krävs dels att tandens rotkanaler steriliseras, dels att fyllningen blir tät och förhindrar ny infektion. Sjukdom i rotfyllda tandrötter är vanligt förekommande, ofta med klinisk debut som akut tandvärk där antibiotika sätts in. Många människor drabbas någon eller flera gånger i livet. En misslyckad primärbehandling leder till att extraktion och eventuellt implantat så småningom blir nödvändigt i 25–50 procen av fallen. Frekvensangivelser varierar beroende på bland annat observationstidens längd och urvalet av patienter i respektive studie. Inte undra på att många tandläkare uppfattar rotfyllningar som ett gissel och gärna avstår från att behandla. Av två behandlingsprinciper är endast en accepterad bland svenska specialister. I den används guttaperka och som regel kalciumhydroxid som inlägg efter rensning av rotkanalen. I tekniken ingår kofferdam, det vill säga en operationsduk av gummi runt kringliggande vävnad och tänder. Frekvensen misslyckanden är anmärkningsvärt hög i jämförelse med annan vardaglig medicinsk-kirurgisk verksamhet. Den andra behandlingsmetoden, N2, är tekniskt enklare och bedöms av sina förespråkare som säkrare. Misslyckanden uppges vara ovanliga. Metoden utvecklades i mitten av 1900-talet av Angelo Sargenti och innebär desinfektion med paraformaldehyd i och kring rotkanal och rotspets. Detta högeffektiva antiseptikum bryts ner biologiskt efter kort tid. Toxisk eller annan biverkan av de små mängder (2 mg) det här är fråga om har inte påvisats. Som radiolog har jag sett att läkningsförloppet efter N2-behandling genomgående har varit gynnsamt. Också i icke vitala tänder som fått så kallat överskott, det vill säga att rotfyllningsmaterial har trängt förbi rotspetsen till angränsande benvävnad, har varaktig läkning skett utan kliniska komplikationer. Rotfyllningar med N2 visar sällan infektionsrecidiv. Paraformaldehyd förekommer i flera vanliga livsmedel, ibland upp till 60 mg/kg, enligt WHO. Via födan tillförs vi ungefär 10 mg/dag, som vid kroppstemperatur omvandlas till formaldehyd, det vill säga formalin. Det bryts snabbt ner till koldioxid och vatten. Halveringstiden vid kroppstemperatur är ett fåtal minuter. Det innebär att dosen som ges vid en rotbehandling är helt eliminerad inom en vecka. Att avfärda N2-metoden på grund av befarad toxicitet är befängt. Risken att en fokal, lågvirulent och långvarig tandinfektion kan ge upphov till exempelvis endokardit ger frågan en allvarlig valör. Guttaperkametoden saknar säker aseptik, och kan efterlämna en infektionshärd som utvecklas först efter många, kanske tiotals år. Reinfektionen är ofta indikation för antibiotikabehandling, vilket innebär risk för resistensutveckling. Begreppet endodonti saknas i Nationalencyklopedin, och avser en (inom EU) för Sverige unik odontologisk subspecialitet. Endodontister motarbetar N2 med hetta. Anmärkningsvärt är att de utbildar alla tandläkarstudenter i rotfyllningsteknik utan att undervisa om N2. Under många år var N2 förbjudet med hänvisning till potentiell toxicitet av paraformaldehyd. 1998 godkändes metoden inom EU. Miljontals rotfyllningar med N2 har genomförts världen över av tiotusentals tandläkare. Det finns inga rapporter som visar mer skadeverkningar av N2 än av någon annan metod. Tvärtom har studier visat bättre resultat än med guttaperka. Man kan fråga sig vad anledningen är till denna vägran att jämföra metoderna. Jag ställde frågan till en endodontist och fick svaret att jämförelse inte är möjlig eftersom N2 inte är godtaget. Min följdfråga, varför metoden inte är godtagen, besvarades med att vi i Sverige inte anser att metoden har evidens, följaktligen kan N2 inte bli föremål för en vetenskaplig studie. Intressant är att ta del av ärenden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som gäller rotfyllningar. I Sverige torde antalet misslyckanden uppgå till tiotusentals individer per år. Bedömningarna inom HSAN görs av akademiskt skolade endodontister, samtliga motståndare till N2-metoden. En kritisk genomgång av ett tjugotal anmälningar visar att inte något av dem grundas på komplikation till N2-metoden som sådan, däremot har varningar och erinringar föranletts av att just denna metod har använts! Det senaste ärendet överklagas för närvarande. Huvudskäl till den varningen var att N2 hade använts och att kofferdam inte hade använts. Observera att N2 är godkänt inom EU och att kofferdam inte ens rekommenderas enligt anvisningar för denna teknik. Striden har pågått under decennier. Själv känner jag många tandläkare, varav några har arbetat med N2 sedan 1960-talet. Endodontister kan inte definiera exakt varför de anser att N2metoden är oacceptabel och bemöter inte påståendet att tandläkare som använder N2 uppger sig ha goda resultat. Tandläkare utanför den akademiska sfären är väl införstådda i frågan, men drar sig för att ta ställning. Ett par av dem har i förtroende sagt att de med framgång »i vissa komplicerade fall« faktiskt har använt N2 men vill inte skylta med detta offentligt. Självklart bör de båda metoderna utvärderas. Sjukdomen är vanlig och kostsam för samhälle och individ. Den har tveklöst en allmänmedicinskt allvarlig potential och leder ofta till antibiotikaförskrivning med risk för resistensutveckling. Man kan ifrågasätta om en jämförande studie ska anförtros åt endodontister, något som torde medföra oacceptabel bias. Det förefaller lämpligare att uppgiften lämnas till oralmedicinare och/ eller toxikologer. Kopierat från Staffan Cederblom radiog, xxxxx xxxx. Göteborg staffan@cederblom.com
Tandhälsan är viktig, Q10 kan hjälpa |